Skip to main content

Marginalisering

Miessakit arrangerade häromveckan ett miniseminarium om pojkars och unga mäns marginalisering i skolan. Av de tre inledarna var Ritva Jakku-Silvonen den enda som hade nåt vettigt att säga. Hon utgick från att både könsrollerna och förväntningarna på hur barnen ska bete sig i skolan produceras av samhälle och föräldrar och okritiskt anammas av skolan. I stället för att fritt låta barnen utvecklas till individer hjälper skolan alltså till att pressa in barnen i stereotypa könsbaserade roller.

Roller som tydligen är populära bland pojkar är värstingens, bråkstakens eller åtminstone ifrågasättarens. Pojkarna revolterar i högre grad än flickorna genom att dissa hela skolkontraktet. De tycker att skolan är för flickor, i vilket de ju tyvärr stöds av av att kvinnorna är så överrepresenterade inom lärarkåren. Avvikande pojkar blir också i högre grad än avvikande flickor utsatta för segregation, dvs mobbade. Att pojkarna, som dessutom i början av tonåren annars också ligger ett par år efter flickorna i sin utveckling, inte då är speciellt intresserade av sitt skolarbete, är alltså föga överraskande.

Flickorna igen tycker att lärarna låter pojkarna störa och busa för mycket.

Så vad göra ? Miessakits miniseminarium gav egentligen inget svar på den frågan. Jakku-Silvonen nämnde dock om vissa tydligen mycket lovande svenska modeller med gemensamt godkända spelregler och nolltolerans för brott mot dem.

Kanske läge för en mera socialt-kollektivt uppbyggd manlighet ?